I tidigare forskning om våld mot kvinnor i heterosexuella parrelationer har det förekommit många olika förklaringsmodeller. Några exempel på de vanligaste är:

Att betrakta våldet som isolerade fenomen och fragment. I ett sådant här synsätt betraktas våldet som enskilda händelser i en relation, isolerade från varandra med bristande eller obefintligt helhetsperspektiv.

Individualiserande orsaksförklaringar. Här ligger fokus vid mannen eller kvinnans personlighetsdrag. Det kan handla om att mannen har låg självkänsla eller är osäker i sin mansroll, eller att kvinnan är dominant eller provocerande. Vidare kan det röra sig om att mannen är alkoholiserad eller arbetslös, och våldet kan också mer eller mindre direkt kopplas till mannens egen erfarenhet av våld, exempelvis i barndomen.

Socialpsykologiska teorier. I dessa teorier, som kan se olika ut, ligger fokus på samspelet mellan en enskild man och en enskild kvinna i en relation.

Patologisering. Denna utgångspunkt klassar våldet som uttryck för något slags sjukdomstillstånd.

Biologisk orsaksförklaring. Vissa forskare inom detta fält hävdar att våldsbenägenhet kan knytas till män genom olika biologiska mekanismer.

Utöver dessa förklaringsmodeller finns även ett strukturellt eller feministiskt synsätt som ifrågasätter och/eller kompletterar den tidigare forskningen. Utgångspunkten är att våldet grundar sig på att det i samhället råder en ojämlik maktfördelning mellan män och kvinnor. Denna ojämlikhet anses dels ligga bakom våldet, dels leda till att våldet upprätthålls.

I korthet innebär ett sådant här synsätt att våldet mot kvinnor måste betraktas som ett mönster och en helhet, snarare än enskilda isolerade händelser. Vidare anses individual- och socialpsykologiska modeller vara otillräckliga. De kan inte förklara allt våld, och dessutom kan de vara ansvarsbefriande för mannen, och skuldbeläggande för kvinnan. Grundtanken är att det inte går att peka ut vissa generella personlighetsdrag, varken hos män som slår eller hos kvinnor som blir slagna. Män och kvinnor som lever i misshandelsrelationer anses därmed inte vara annorlunda personer, med avvikande egenskaper och normer.

Vad gäller patologisering, kan möjligen en begränsad del av våldet kopplas till olika sjukdomstillstånd, exempelvis vissa demens- och psykostillstånd. Men det är inte relevant att generellt tala om misshandlande män som sjuka. Slutligen finns det forskning som kopplar våld till genetik och hormoner, men samtidigt finns också forskning som tyder på motsatsen. Dessutom verkar könsroller, liksom våldsutövande, skilja sig mellan kulturer och över tid, och det är också problematiskt att avgöra vad som är socialt, och vad som är biologiskt betingat.

Ofta när våld mot kvinnor diskuteras, i såväl vardagliga som mediala och vetenskapliga sammanhang, frågar man sig: Varför lämnar hon inte mannen? En motsatt fråga, som inte ställs lika ofta men som också skulle kunna vara intressant är: Varför lämnar hon honom?

Följande text behandlar de processer som leder fram till att kvinnan lämnar en misshandelsrelation, och den utgår främst ifrån boken, Varför går hon, från 2005 av Carin Holmberg och Viveka Enander.

Vad är våld?

När man talar om våld måste våldet först och främst definieras. WHO (Världshälsoorganisationen) beskriver kvinnomisshandel eller våld i nära relationer som innefattande: "fysiskt aggressiva handlingar, psykisk misshandel, påtvingat samlag eller andra former av sexuellt tvång, och olika former av kontrollerande beteende så som att isolera en person från familj och vänner eller att begränsa tillgängligheten till information och hjälp."

Våldet är alltså mer än den fysiska misshandeln, och handlar oftast om maktutövning. Hur denna tar sig uttryck (mot kvinnor i heterosexuella parrelationer) har inom forskning bland annat beskrivits på följande sätt:

Psykiskt våld: Handlar om att mannen, direkt eller indirekt, hotar eller skrämmer kvinnan, att han kränker henne verbalt, försöker isolera henne, utövar emotionell utpressning (hotar att avslöja privata hemligheter, hotar att ta livet av sig om hon lämnar honom), skämmer ut henne inför andra eller använder barnen (exv. genom hot om att "ta vårdnaden"). Kan också handla om att han håller henne vaken om nätterna, att han försätter henne i ekonomiskt beroende och ser till att hon inte får tillgång till hälso- och sjukvård.

Fysiskt våld: Innefattar all typ av fysisk kontakt som mannen använder mot kvinnan för att uppnå kontroll. Det kan handla om allt från knuffar och örfilar till våld med tillhyggen och vapen. Våldet är sällan slumpartat och kaotiskt utan snarare såväl målinriktat som funktionellt. Detta exempelvis genom att våldet riktas mot kroppen för att det inte ska lämna synliga spår, eller mot könsorganen då det är särskilt kränkande och nedbrytande.

Sexuellt våld: Kan vara att mannen utsätter kvinnan för våldtäkt (i lagens mening), men också att han tvingar henne att titta på porr, eller att han vill ha samlag efter att han har misshandlat henne och att hon då är för rädd för att våga neka honom det.

Materiellt våld: Handlar om att mannen slår i dörrar eller väggar, eller slår sönder möbler, på ett sätt som är skrämmande och/eller kränkande. Kan också handla om att han förstör, eller tvingar kvinnan förstöra ägodelar som är särskilt viktiga för henne.

Latent våld: Detta kan utvecklas till den dominerande våldsformen i en relation där våld förekommit. Även om fysiska våldshandlingar sällan inträffar kan våldet vara ständigt närvarande i kraft av sin möjlighet.

Vad skapar, upprätthåller och upplöser parrelationer?

När anledningarna till varför människor väljer att inleda eller avsluta parrelationer studeras, har tidigare forskning ofta fokuserat på sociala och ekonomiska faktorer, t. ex. barn och kvinnans ekonomiska beroende av mannen. Dessa är fortfarande viktiga faktorer, men något som ofta hamnat i skymundan, och som i många fall är ännu viktigare är de känslomässiga banden (t ex. att par blir tillsammans för att de älskar varandra eller trivs ihop, och går skilda vägar då de slutar älska eller börjar tycka illa om varandra).

Känslomässiga band

Carin Holmberg och Viveka Enander uppmärksammar att det ofta finns ett starkt känslomässigt band mellan kvinnan och mannen i en misshandelsrelation. Detta består av många mindre band som flätats samman till en helhet som är svår att bryta. Några exempel på rent känslomässiga band är:

Kärlek: Den kärlek kvinnan känner för mannen kan ofta vara väldigt intensiv. Hon kan känna sig utvald, men också utsatt och i underläge på grund av att hon är så kär i honom.

Rädsla: Rädslan är ofta lika stark som kärleken, och går ofta hand i hand med den, vilket innebär att den kan finnas med under relationens alla stadier. Den är mycket kraftfull och handlar om en rädsla för att dö, fysiskt eller psykiskt. Den kan hålla kvinnan kvar, genom att hon inte vågar lämna honom eller genom att den bryter ned henne så pass mycket att hon inte kan det, men den kan också få henne att bryta upp, just av rädsla för att bli dödad.

Hat: Kan vara en mycket stark, men också en mer tabubelagd känsla, vilket gör den svårare att tala om.

Medlidande: Kvinnan kan stanna för att hon tycker synd om mannen. Hon kan exempelvis se honom som sviken, rädd eller sjuk, och förklara hans beteende utifrån hans bakgrund och upplevelser.

Skuld: Skulden är starkt bindande och kvinnan kan se sig som delansvarig, vilket kan jämföras med hur andra brottsoffer reagerar. Hon kan känna skuld inför att han kanske blir sjuk eller tar livet av sig om hon går, men också känna skuld inför vännerna för att hon inte lämnar honom.

Hopp: Hoppet är ett av de starkast kvarhållande banden eftersom det hänger ihop med kvinnans försök att upprätthålla och rädda relationen.

Sammansatta band

Det finns även andra band som inte är rent känslomässiga. Exempel på sådana sammansatta band är:

Vilja att förstå mannen: Detta handlar om att skapa mening och återfå kontrollen i en kaotisk och traumatisk situation. Ångesten av att skadas av någon man älskar kan ofta dämpas genom att våldet görs begripligt. Det kan dock medföra att kvinnans band till mannen stärks ytterligare.

Beroende: Kvinnan kan uppleva att mannen är beroende av henne, och att hon är den enda som kan uppfylla hans behov. Han kan också göra sig beroende av henne genom att hota med självmord och så lägga sitt liv i hennes händer, alternativt genom att hota henne till livet. Det kan även handla om att kvinnan är beroende av mannen för mat och omvårdnad, eller för att få träffa sina barn. Hon kan också uppleva att hon inte har någon annan förutom honom. Detta kan dock bero på att han försökt isolera henne (vilket hon inte alltid ser) och att hon inte har någon annan just för att hon är med honom.

Internalisering: Detta betyder att kvinnan identifierar sig med mannen och allt mer börjar överta hans verklighetsuppfattning. Hon ifrågasätter sig själv och sina uppfattningar, och detta kan hålla i sig även efter att hon har lämnat mannen. En effekt av detta är att hon kan börja försvara mannens våldsamma beteende, inför andra och inför sig själv. Internaliseringen behöver dock inte vara total, utan kvinnan kan befinna sig i en kluven verklighetsupplevelse. Den kan till exempel ta sig uttryck i att hon inför vännerna kan tro på sig själv och se att relationen är dålig, men så snart hon är med mannen försvinner dessa tankar.

Ett traumatiskt band

Holberg och Enander beskriver också begreppet traumatisk bindning, vilket används när starka känslomässiga band utvecklas mellan två personer, där den ena upprepade gånger slår, trakasserar, hotar eller kränker den andra. Grunden är att maktbalansen är ojämn och att övergreppen är återkommande. Det typiska är att den underordnade personen utvecklar positiva känslor och attityder till förövaren. Detta fenomen har bland annat observerats i koncentrationsläger och vid gisslandraman.

I misshandelsrelationer upprepas oftast övergreppen, men samtidigt varvas de med vänligt och kärleksfullt beteende. Detta verkar leda till att bandet blir ännu starkare. Enligt inlärnings- och anknytningsteori uppstår de starkaste banden mellan husdjur/människa eller förälder/barn när den som är överordnad i sitt beteende gentemot den underordnade är omväxlande positiv och negativ.

Sammanfattningsvis är det sannolikt att det traumatiska bandet blir så starkt till följd av att mannen pendlar kraftigt mellan våld och värme, samt att kvinnan upplever en intensiv blandning av kärlek, hat och rädsla. Resultatet av den här bindningen är att kvinnan kan uppleva sig som "trollbunden" av mannen, vilket leder till att hon kränker och sviker sig själv. Detta beskrivs ofta som det värsta av allt i en misshandelsrelation.

Anpassning och Motstånd

Två viktiga begrepp, som förs fram i undersökningen om varför kvinnan går eller stannar, är anpassning och motstånd.

Anpassning handlar om att kvinnan börjar göra saker på mannens villkor. Det kan börja i väldigt liten skala, och fortsätta med olika försök att undvika våld för att till slut bli rena överlevnadsstrategier.

Motstånd kan handla om att kvinnan säger ifrån, och att hon försvarar sig eller slår tillbaka. Även motståndet kan fungera som en överlevnadsstrategi; ett sätt att visa att han inte kan knäcka henne. Det fungerar dock oftast bara på kort sikt, även om det vid första anblicken tycks kunna leda till positiv förändring.

Många kvinnor som lever i misshandelsrelationer utövar både anpassning och motstånd, så dessa två behöver inte utesluta varandra. Dock är det inte så att motstånd och frigörelse är samma sak. Motstånd kan ofta vara en typ av anpassning vilket har en kvarhållande effekt.

Holmberg och Enander nämner tre viktiga funktioner som motståndet mot mannen fyller:

Det visar att hon inte är underordnad. Att säga ifrån kan för henne innebära att mannen inte har makten, vilket i sin tur kan innebära att hon stannar kvar i misshandelsrelationen.

Det ger henne en upplevelse av kontroll. Ett exempel skulle kunna vara att kvinnan går beväpnad på något sätt, medan mannen är i närheten. På detta sätt kan hon eventuellt, genom hot, försvara sig mot mannens våld eller våldtäktsförsök, men på en högre nivå handlar det om en anpassning till en absurd livssituation.

Det är ett försök att få mannen att förändras och förstå. Hon har kvar hoppet om relationen och kämpar för att rädda den, vilket innebär att hon stannar kvar i våldet.

Dessa exempel visar på hur motståndet sker inom relationens ramar. I sådana fall lyckas det inte förändra eller avsluta relationen, men det kan ändå vara frigörande. Detta då det kan stärka kvinnan och hindra henne från att helt gå under, vilket sannolikt är nödvändigt för att hon ska kunna bryta upp.

Uppbrottsprocesser

Kvinnans uppbrott ur en misshandelsrelation beskrivs av Holmberg och Enander som bestående av minst tre processer:

Att bryta upp och lämna mannen.

Att bli fri och bryta det starka känslomässiga bandet.

Att förstå och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad kvinna.

Dessa processer kan ske i olika ordning och överlappa varandra men oftast kommer det fysiska uppbrottet först.

Att bryta upp

Följande är två exempel på vändpunkter som leder till att den misshandlade kvinnan lämnar relationen:

Det gäller livet: Kvinnan upplever en stark rädsla för att bli dödad. Hon upplever alternativen vara att dö, att gå under själsligen, att bli galen, att själv döda mannen eller att lämna honom.

Det gäller någon annan: Kvinnan blir medveten om att någon annan, direkt eller indirekt, utsätts för mannens våld. Det kan handla om att mannen börjar slå barnen eller husdjuren, att kvinnan inser att barnen riskerar att omhändertas av sociala myndigheter eller att hon misstänker att mannen utsätter barnen för sexuella övergrepp. Detta kan dock också ha en kvarhållande effekt. Kvinnan kan stanna i tron att det är bäst för barnen att hålla ihop relationen, eller för att mannen hotar att skada någon närstående till kvinnan om hon går.

Vad som är gemensamt för båda dessa vändpunkter är en känsla av att ha nått botten och/eller att ge upp. Det mest centrala av de två är att kvinnan på något sätt ger upp. Det handlar om att ge upp hoppet; om kärleken och om relationen till mannen, om att våldet ska upphöra, eller om att ge upp det tidigare motståndet (som eventuellt hållt henne kvar). Självfallet kan kvinnor både nå botten och ge upp, utan att lyckas bryta upp, men det är mindre troligt att de lämnar misshandelsrelationen utan att först ge upp.

Personer i kvinnans närhet kan spela en mycket viktig roll för hennes uppbrott, men det handlar om att välja rätt tidpunkt. En närstående som griper in vid rätt tillfälle kan ha avgörande betydelse, men det är också viktigt att vara medveten om att ett ingripande ibland kan ha motsatt effekt. Då mannen oftast är den som står kvinnan närmast och då hennes verklighetsuppfattning kan vara präglad av hans, kan kritik av mannen och relationen leda till att hon sluter sig ännu närmare honom (ett slags ”Romeo och Julia-syndrom”). Detta är en upplysning om vad som kan ske, och absolut inte en uppmaning att inte försöka hjälpa personer som befinner sig i en misshandelsrelation.

Att bli fri

Här handlar det om att bryta det starka känslomässiga bandet till mannen. Processen antas gå genom fyra faser som benämns efter den känsla som är starkast i varje.

Kärlek: Kärleken kvinnan känner är mycket stark (och ofta "blind") och nära förknippad med hopp. När denna känsla är den starkaste är det inte troligt att kvinnan lämnar mannen.

Hat: Känslan pendlar här ofta mellan hat och kärlek, vilket kan tolkas som ett uttryck för den kluvna verklighetsuppfattningen. Här kan kvinnan i vrede bryta upp, men återvänder sedan ofta till mannen. En misshandlad kvinna hinner ofta lämna sin man upprepade gånger innan det definitiva uppbrottet.

Medlidande: Är ofta den starkaste känslan, under uppbrottet och perioden som följer. Medlidandet är en starkt bindande känsla, men vissa kvinnor lämnar ändå mannen i denna fas, vilket i sådana fall ofta leder till känslor av skuld. Dessa känslor kan bero på internaliseringen, vilken kan fortsätta att prägla kvinnan långt efter uppbrottet.

Ingenting: Är kvinnan fortfarande kvar går hon i denna fas när alla känslor är borta, såvida hon inte är så nedbruten att hon inte kan göra någonting över huvud taget. I detta stadie har även hoppet försvunnit, däremot kan känslor av skuld och rädsla stanna kvar länge.

Att förstå

Denna process handlar om att "öppna ögonen" och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad kvinna. Män som utövar våld förminskar ofta eller alltid sina våldshandlingar, men det är också vanligt att misshandlade kvinnor inte ser sig själv som misshandlade. I början av, och även under relationen ser oftast kvinnan varken mannens fysiska och/eller psykiska kränkningar som våld, eller betraktar sig själv som misshandlad. Förståelseprocessen kommer oftast efter att hon har lämnat relationen.

En förklaring till att kvinnan inte ser det som våld är att hon inte tycker att hennes relation stämmer överens med massmedias bild av våldsrelationer (som framför allt innehåller fysiskt våld, och oftast grovt sådant). Kvinnans definition av vad som räknas som misshandel är glidande och hamnar oftast lite längre bort än det som just hon utsätts för. Något som kan hjälpa är att en profesionell person (exv. läkare eller psykolog) definierar våldet åt henne.

En annan förklaring kan vara att bilden av en misshandlad kvinna ofta är detsamma som bilden av en totalt kuvad och undertryckt kvinna. Om kvinnan som misshandlas gör motstånd och inte upplever sig som maktlös finns det risk att hon inte ser sig själv som misshandlad.

Ytterligare en förklaring är att det för de flesta kvinnor är mycket plågsamt att definiera sig själva som misshandlade, vilket kan vara en orsak till att även kvinnor som har blivit utsatta för mycket grov misshandel, inte definierar det som sådan.

Måste kvinnan förstå?

För att bearbeta ett trauma är det viktigt att sanningen släpps fram och att det som hänt beskrivs med sitt rätta namn (i det här fallet misshandel). Att tala om det som misshandel innebär för kvinnan att hon får ord, med vilka hon kan tala om det som hänt. Vidare kan hon se att hon inte är ensam; andra delar hennes hemska erfarenheter, och hon kan också se att hon inte håller på att bli galen, utan att hennes reaktioner är reaktioner som människan normalt har vid trauman och extrema livssituationer. Slutligen kan hon upptäcka att hon kan förvänta sig att må bättre, då andra kvinnor innan henne gjort det.

Som tidigare nämnt kan skulden finnas kvar långt efter uppbrottet, men genom förståelseprocessen kan kvinnan frigöra sig från sin skuld och bryta även det sista bandet.